Vintern kryper sig in i skelettet. Och etsas fast i benen. Nu är man kall från insidan och ut. Helt avdomnad från livet och människorna som borde röra vid dig. Känner ingenting Känner ingenting Känner ingenting Någon har bytt filter i mina ögon och allt är färglöst. Ljudlöst, färglöst, känslokallt. Mörka tankar smyger sig in lite för ofta. Och jag vill inte att något ska röra vid mig. Skalet känner ingenting. Ingenting fastnar, inget som borde betyda något, bara kylan. Frost i benen. Frost i hjärtat. Frostkantade tankar.

Tryggt.

Kärkärkär.
Jag är trygg och älskad. Mitt hjärta är samlat. Alla tre bitar på samma plats och det känns så rätt.
Det är som det alltid borde vara. Hjärtat fladdrar omkring som en kolibri i bröstet med sagodjuren. Hjärtat vill ut och närmare.
Men jag känner det. Ingen mer dov känsla, inget mer långsamt tryck som får bröstet att klämmas ihop och krampa.

Jag känner mig säker, trygg och levande. För första gången på länge. Alldeles för länge.
Men det var värt väntan om det är såhär jag får må nu.
Syret når blodet på riktigt och inget känns tvingat längre.
Deras händer i mina gör världen till en snällare plats.
Jag skulle våga allt.

Om natten.

Kommer vara den första snöflingan på din nästipp igen.
Kommer vara ljusen som speglas på vattnet om natten.
Kommer vara färgen i den grå massan.
Jag ska vara allt det igen.
Det lovar jag.
Mina insikter kommer sällan men hårt.
Smäller till mig i ansiktet så att jag vaknar på riktigt.

Livet är inte en mardröm, för jag hittar alltid tillbaka till medvetandet.
Mardrömmen är bara verklighet i perioder.
Men när man har så fantastiska människor omkring sig så kan man inte låta bli att vilja vara miraklet.
Jag vill inte vara något annat än ett mirakel i era ögon.
Inte någon jävla blodigel som suger energi och kärlek för att sedan trilla av när jag är mätt.
Jag tänker alltid vara med er. Hålla era händer som ni håller min.
Krama ur det hemska, gråa skräpet ur era hjärtan.
Jag måste göra det.
Vad kommer jag annars ha att vara stolt över i slutändan?
Jag ska bli bra igen.
Jag måste bli bra igen.
För min skull och er.
Och det kan jag.

När staden är sover är den som vackrast. Det är lugnande att se en sovande stad.
Det är tyst och ljusen glittrar så intensivt att hjärtat inte kan låta bli att hoppa till.
Jag ska vara som Björks lyckoskrik.
Jag ska vara modig och stark.
Lejonhona, rådjurssjäl.

Kommer leva upp till era ord. Jag har ju varit där förr, kan komma dit igen.
Inget mer panikartat trams. Inga mer destruktiva ord som lägger sig som täcken över er.
Människor som inte ens känner mig vet att jag kan klara det.
Varför ska inte jag kunna göra det då?
Sjöng hela vägen hem, frös inte ett enda dugg för första gången på veckor, skakade inte ens lite.
Var bara trygg med mitt egna sällskap.
Och blickade ut mot den sovande stadens spegelbild.
Nu var du bara min. I några sekunder.
Men fortfarande bara min.

Ni ska aldrig igen tro att jag tänker hoppa och lämna er.
Aldrig igen.

Top notch

F60.3 - emotinonellt instabil personlighetsstörning

Sånt är alltid kul att höra. När läkarna har hittat något som stämmer lite för bra.
Jag visste att jag skulle få höra det förr eller senare.
Jag har varit medveten om att "kriterierna" är fyllda för min del.
Men det gör fortfarande ont. Det är fortfarande skrämmande att höra.
Jag vill inte att det ska stämma in på mig.
Jag vill inte att jag ska ha svårt för närhet, problem med självdestruktivitet och impulskontroll.
Men jag har det.

Samtidigt som min kropp är ett skal fyllt av kärlek för människor omkring mig.
Människor som rört vid mitt hjärta. Så är det och har varit länge, något som skrämmer mig.
Om man låter människor komma nära så blir man sårad. Det verkar vara det livet går ut på.
Att bli så trasig som möjligt, sparka, spotta och klösa sin väg tillbaka till stabilitet bara för att halka ner igen.
Hur håller man fast vid säkerheten när säkerheten flyter omkring som en dimma. Något som man inte kan fatta tag vid och hålla fast.

Varför måste hjärtat göra så ont när det bara vill andra väl?
Varför måste mitt hjärta vara så förrädiskt?

En samling ord. En mening. En förkortning. En sammanfattning.
Som jag var väl medveten om men som gjorde så ont att höra.
Jag är så trött på att ständigt få informationen genom andra.
Aldrig från den direkta källan.

Hur gör jag nu?
Hur kan jag överleva om min kropp sänker mig.
Stenar i fickorna men jag vill upp till ytan.
Det är bara så tungt, så jag sjunker till botten igen. Och igen. Och igen.

Jag vill bara få älska, känna att jag gör någon skillnad.
Men jag får ingen chans.

Svart galla vs livmoder

Motpoler.
Exakta motsatser som går hand i hand.
Om du i denna stund är lugn, stabil och säker.
Så är du i nästa stund förvirrad, trasig och hysterisk.
Det här är vardagen just nu.
Det är en chansning när man öppnar ögonen på morgonen.
Kommer dagen vara lång, fylld med tårar och tomma önskningar?
Eller kommer den vara säker, självklar och stadig?

Man kan alltid spåra sina problem längre bak i tiden.
Man är inte född på ett sätt och man är alltid kapabel till att ändra sitt beteende.
Men det är så svårt.
Det är så svårt när man har vant sig vid att vara rädd för andra människor.
Rädd för vad andra människor skulle kunna göra om dom kom tillräckligt nära.
Rädd för att svika människor.
Rädd för att svika sig själv.
Rädd för att bli sviken.

Men att svika människor innan du hinner bli sviken är inte svaret på problemet.
Då överkommer man inte rädslan.
Då accepterar man den och låter rädslan styra alla sina handlingar.

Jag vet vad jag kan. Jag vet vad jag inte kan.
Men jag är stolt över mig själv även om jag har svaga sidor.
Jag är stolt över mig själv som vågar fortsätta älska när jag blir behandlad som skit.
För kärlek är det enda sättet jag kan bemöta rädslor på.

Jag är inte rädd för spindlar längre.
Det jag är rädd för på riktigt går inte att ta i. Går inte att hindra från att komma innanför skalet.
Den psykiska rädslan jag alltid har kvar är att jag kommer vara självutplånande.
Det jag är rädd för är att tappa kontrollen över mig själv och min omgivning.
Jag är rädd för är att andra människor ska ge upp.
Människor som förtjänar att må bra.
Människor som förtjänar att inse sitt värde.
Människor som förtjänar bättre än självhat och rädsla.

Och nu tycker jag att kärleken borde övervinna alla orättvisor.
För livet ska vara vackert och inte misär.
Kärleken borde sugas upp i varje por på era kroppar och sprida trygghet i era hjärtan.

Ovissheten borde bli upplyst.
Osäkerheten borde krossas.
Självhatet ska ner till det mörka hålet det kom från.

Kärleken ska överleva allt, kärleken och tryggheten ska ta över.

Känner mig som pandoras ask. Hoppet är det enda som finns kvar.
Hoppet ruvar på mitt hjärta med sin varma fjäderklädda kropp.
Och jag vet att det kommer vara värt det i slutändan.
Allt hemskt kan inte hända utan en motpol av vackra händelser och känslor.
Och de vackra sakerna är kanske precis runt hörnet.

Maybe this time.

Förvirringen släpper inte taget om mig någon gång.
Kan inte tänka på något annat
och jag blir så utmattad.
Sömnen rör aldrig vid mig.
Det blir flera korta retsamma halvsovande timmar.
Blir aldrig utvilad.
Jag längtar efter så fina saker. Saker som aldrig kommer hända igen.
Jag har blivit berövad min chans.

Kommer aldrig få svar på alla frågor.
Kommer aldrig få veta om något av det han sa var sanning.
För inte ens pojken som sa det vet varför.
Jag längtar. Längtar efter ett lättare liv.
Längtar efter att bli behandlad bättre av den som borde behandla mig bäst.
Men som inte är kapabel till det nu.

Jag vill läka såren.
Mina och andras.
Världens sår.
Stå upp för orättvisor.
Spotta orättvisorna i ansiktet.

Det är inte såhär kärleken ska vara.
Det är inte såhär det ska kännas.
För jag vet att det både kan vara vackert och outhärdligt.
Hjärtat är så svekfullt.
Vill alltid ha saker som inte är tillgängliga.

Men förra helgen så andades jag verkligen.
Jag kände hjärtat och det gjorde du med.
Varför måste det alltid vara så att man sårar dom som är viktigast?
Varför sårar man alltid den man älskar?

Man har kraften till att ge människan i fråga all kärlek i världen.
Man har kraften att säga ord och hålla om personen på ett sätt som ingen annan kan.
Men den mörka sidan av allt det fina är att man har kraften att totalt krossa den andra parten.
Man har kraften att förgöra det.

Åh vad jag önskar att det inte vore så. Att det destruktiva skulle ta överhand.
Men det gjorde den.

Och nu ligger vi och dödsrycker på varsin plats.
På grund av olika saker eller på grund av samma orsak, vem vet.

Jag kan vara otroligt ärlig.
Det kan du med.
Men sanningen är inget du vill ha.
Du sårar människor omkring dig.
Men mest av allt sårar du dig själv.

Snälla. Ta bättre hand om ditt hjärta.
Snälla ta bättre hand om mitt hjärta.

Jag står inte ut längre.
Inget rör vid mig längre. Känner mig osynlig.
Kan inte distrahera mig själv när allt som händer bara snuddar vid min kind.

Vem ska laga det du har brutit ned?
För jag kan inte göra det igen.




12 dagar. 12 dagar. 12 dagar.

Pusselbitar

Det ligger pusselbitar på marken.
Med blicken fäst mot asfalten kan man hitta de märkligaste sakerna.
Jag kryper in i mig själv.
Pusselbitarna betyder något. Men vem vet vad?
Vem har svaren? Vem håller min mirakulösa räddning?
Jag vantrivs i ovissheten.
Jag vantrivs med mina egna rädslor.

Många av dom har ju redan hänt.
Och dom var hemskare än jag förväntade mig.
Hur kommer man tillbaka när man ständigt bryts ner och strösslas över marken som små pusselbitar?

Varför kommer det människor in i livet som bara är till för att bryta ner allt man har byggt upp?

Passar på att skriva något positivt.

Ja, passar på nu.
Innan det går över.
Sitter i lägenheten och sjunger med i yyy's högt.
Kedjeröker på ett bra sätt och känner ett skönt lugn.
Just nu, känns livet ganska okej.
Så länge musiken inte stannar.

Kall.

Den kommer inifrån.
Kärnan har frusit till is.
Det har gått 748 timmar.
Och det känns inte ett jävla dugg bättre.
Det blir bara svårare och svårare.
Mer saknad för var dag som går.
Hela min kropp skakar av saknad.
Skakar så mycket att jag inte alltid klarar av att stå upp.

Det har blivit sådär att musiken inte får sluta. Om det blir tyst så kommer jag att avlida.
Då kommer världen verkligen gå under på riktigt.

Sitter och skakar av kölden som sprider sig i kroppen.
Skelettet är inte skelett längre, det är istappar.
Blodet är inte blod längre, det är aska.
Tankarna är inte vackra längre, det är avfall.
Jag sjunger inte sånger längre, det är tysta skrik som lämnar läpparna.

Det går inte att beskriva med ord längre.

Tårarna tar aldrig slut.
Dom tar aldrig slut.
Jag är en evighetsmaskin.
Förlorade en bästa vän. Och snart försvinner den andra.
Hjärtat kommer vara splittrat och utdelat till olika platser i världen.
Det går inte att beskriva med ord.
Jag vill inte att allt ska förändras. Jag trivdes ju så bra med hur det var.
Förändringarna skulle vara tryggare om det inte betydde att förlora delar av hjärtat.
Den där stenen mitt i skogen ser hemskt inbjudande ut.
Vill lägga mig där tills allting är säkert igen.
Gå i ide för vinterhalvåret.

Är trött på att inte kunna bli tröstad.
Tror inte att något kan laga det som gick sönder längre.
Sprickorna blir bara större och större.
Och känslorna rinner ut ur gapen.
En sörja av ord och tankar som bara samlas där på golvet. Sjunker in i parketten och finns alltid som en påminnelse.
Det är liksom ett moln runt huvudet. Ett moln av illamående som dödar viljan att överleva.

Lobotomi

Sömnen kom inte till mig inatt.
Det finns en rädsla för sömnen som håller mig vaken.
Rädsla för att samma dröm jag haft i två veckors tid ska komma och störa.
Två veckor av drömmar som spelar ut ett romantiskt jävla skådespel.
I drömmen vill du alltid tillbaka, i drömmen saknar du mig och jag vill att det ska vara sant.
Viljan att få tillbaka någon slags trygghet i mitt liv är otroligt stark.
Viljan att få vara hans är otroligt stark.
När jag tänker på kärlek så ser jag honom.
Ingen annan. Mår illa av tanken på någon annan än honom.
Vilket är otroligt frustrerande och det plågar.
Hjärtat ligger i något hörn någonstans inuti och skakar.
För rädslan över att han aldrig kommer tillbaka är så stark.
Den rädslan paralyserar och försvinner aldrig.

Är jag utbytbar? Är det så lätt att glömma mig?
Om han kan, så borde det vara otroligt lätt.
Jag kanske inte lämnar något avtryck i människor överhuvudtaget.
Varför skulle han annars kunna lämna mig tre gånger?
Det måste vara lätt.

Orättvisor.
Han mår bra. Och jag mår skit.
Han dumpade mig, mår bra efteråt medans jag mår skit.
Vart är rättvisan i det?
Och han saknar alla runt omkring.
Det känns lite som att bli vald sist i lagsporter på högstadiet igen.
Hur kunde jag vara så viktig för honom? Hur kunde allt vara så intensivt när det bara försvinner på en vecka?
Hur gör du för att inte sakna mig? Jag behöver verkligen veta.
För du är fortfarande det enda jag tänker på.
Jag vill kunna skära ut allt som du har klibbat fast vid inom mig och bara kasta bort det.
Jag är hellre än robot än ett skal som släpas omkring medan världen omkring bara snurrar fortare och fortare.

Längtar efter att få komma bort från det här.
Det kryper i skinnet.
Alla små maskar som gnager på hjärnan måste bort.

fuck martha stewart.

Tänk. Tänk. Tänktänktänktänktänktänktänk.
Blodet pulserar. Det hörs. Pulsen ringer i öronen.
Tänk. Tänk. Tänk.
Cigaretterna tar över varandras skift.
Plocka upp paketet. Ta ut en cigarett. Sätt cigaretten mellan läpparna. Tänd cigaretten. Sug ner röken i lungorna. 5 minuter. 4 minuter. 3 minuter. Fimpa.
Repeat process.
Nikotinet susar omkring. Blodet pumpar snabbare.
Allting luktar rök. Koftan luktar använd.
Men orkar man göra något åt saken? Nej, inte direkt.
Det ekar. Ekar i kroppen. Ekar i huvudet. Ekar i tomrummet som kryper närmare och närmare inpå.
Fingrarna vibrerar. Kylan biter till i huden samtidigt som svetten rinner i pannan.
Vad ska man göra?
Det finns inget man kan göra.
Du är så nära men ändå en jävla livstid bort.
Vart finns tryggheten? Den finns någonstans i dåtiden. Där ligger den och lurar. Hånler och skrattar åt mig.
Fyfan. Hur jävla patetisk kan man bli.
Längtan efter rakblad, ben som sticker ut ur huden, benzodimma och ett konstant illamående är stark.
Men jag gör inget åt saken. För flickan får inte backa, hon får inte falla isär som hon förväntas göra, hon får inte glömma.
Hon måste leva. Och plågas. Konstant påminnas om alla misslyckanden.
Hon måste vada omkring i skiten och ta sig igenom det. För henne är det inte synd om.
Vi måste visa hänsyn till den andra parten. Konstant.
Han är skör. Han behöver höra trygga lögner för att inte falla isär.
Han behöver bli klappad på axeln.
Hon får drunkna i sanningen.
Hon får leva med misstagen och konsekvenserna.
Let her take the fucking blows.

how does anybody learn?

Kan. inte. sluta. analysera.
Mitt beteende. Hans beteende. Människor på stans beteende.

Allt är stökigt i huvudet, med känslor. Och det känns tomt utan Vera.
Det är mindre kvitter än vad det brukar vara.
Ingen busig fågelflicka som kommer och nafsar i fingrarna vid buren.
Det ekar i hjärtat nu.
Men tårarna är slut. Bara tomheten finns kvar.
Det finns några enstaka människor som förstår hur ont det gör.
Hon var inte bara ett husdjur och ett ansvar.
Hon växte upp med mig. Hon var med mig sedan hon var liten.
Hon var familj.

Men människor sopar det bara under mattkanten. Som att det inte finns en rätt till att gå sönder när "ett husdjur" dör.
Ni förstår inte.
Har gått till hennes grav och pratat med henne.
Det kommer inga svar från under jorden, löv och maskar.
Men det är viktigt ändå.

En annan sak som är svår är att han går igenom sorgen med. Samtidigt men helt parallellt från min. Och jag kan inte trösta. Det finns inget att göra åt det.
Allt jag vill göra är att hålla händerna. Era händer. Och gå igenom det svåra.
Om det där med saknad bara inte var så svårt.
Bara om det där med saknad inte var så tradigt.

Jag undrar hur sorg fungerar.
För sorgen efter farmor är kvar. Ofta lika stark som då.
Önskar att jag kunde prata med henne om saker som är jobbiga.
Men det finns ingen möjlighet till det nu.
Och sorgen efter Vera är fortfarande ett stort öppet sår som läcker och droppar över marken när jag går.

Så många önskningar.
Nu är det bara att vänta.
Men det är det jag vill göra minst.
Önskar att tålamodet kunde fästa lite lättare.

Ingenting är magiskt

Cigarett efter cigarett efter cigarett.
Nikotinet susar runt i blodet. Pumpas snabbt, snabbt ut i fingertopparna och får huvudet att snurra tusen gånger fortare.

Jag vet inte vart jag ska göra av alla känslor. All saknad. Alla patetiska ryck jag får. Kan inte koncentrera mig. Kan inte styra över impulserna. Och ingen vet inte vart dom är påväg.
Det är så otroligt svårt att hänga med i svängarna, både mina och dina.
Kan förstå att människor tvivlade. Känner mig hånad. Hånad av misslyckandet.
Även om det inte var mitt fel. Det var du. Precis som dom andra gångerna.
Hur klarar du av det? Hur klarar du av att såra någon så djupt? Någon du älskar så mycket.
Det finns inte i min värld att göra så mot någon.
Någon man älskar ska man ta hand om. Man ska inte slänga bort människorna som står en närmast.
Det gör man bara inte.

Jag saknar att somna bredvid någon. Att se fram emot att träffas igen, för det innebar kyssar, långa-slut-på-syre-kramar och vackra ord för öronen. Ord som etsades fast i varenda nerv i kroppen. Ord som fick mig att rysa av kärlek.
Jag saknar smsen. Att höra att jag är viktig för dig. Att jag är vacker, snäll och stark.
Ingenting betyder någonting längre. Dina ord är dom som fastnar nu.
Elaka ord. Bittra meningar.
Jag saknar att vara så säker. Saknar att veta att jag är en vettig människa.
För det är jag inte nu. Jag är samma Malin fast med minimalt självförtroende. Att veta om att du är den som kan trösta hjälper inte mig.
För du kommer inte göra det.

Du sitter i ditt egna helvete just nu. Du är bara bättre på att dölja det för mig.
Jag kan inte sånt. Jag behöver spy ut mina olyckliga ord på alla som finns i min närhet.
Jag behöver spy ut dom på dig.
Jag behöver gråta mot ditt bröst och låta tårarna fläcka din tröja.

Jag SAKNAR dig.
Så fruktansvärt mycket. Det känns i hela kroppen och det får mig att skaka.
Halva jag är borta. Ena halvan har ryckts loss. Och jag tror inte att det kommer växa tillbaka något nytt.
Jag haltar runt med kärlek i bagaget. Det är tungt och jag vet inte hur mycket längre jag orkar.

Det är avskyvärt att känna såhär. Känslan är konstant, det har varit likadant i över en vecka.
Tomheten sprider ut sig. Den klibbar fast i allt fingrarna rör. Ingenting distraherar. Ingenting får tyst på tankarna.

Snart bryter jag ihop på riktigt. För känslorna kallnar inte och det är så otroligt frustrerande att vara kär i någon som inte kan ge mig något tillbaka nu.
Jag är trött på att försvara dig när jag pratar med vänner. Dom känner inte dig.
Dom förstår inte varför jag hela tiden vill tillbaka.
Men det vill jag.
Har så många drömmar just nu. Och alla inkluderar dig.

Sömnlöshet.

JagsaknardigJagsaknardigJagsaknardigJagsaknardigJagsaknardigJagsaknardigJagsaknardig.

Sömnen kommer inte.
Tankarna är för många, för snabba, för fulla av hopp.
Onödigt hopp. Hopp som borde dö.

Det känns lite sorgligt att jag inte ens vill hoppas nu.
Hoppet är vackert. Vackert, men det förråder oss i slutändan.
Det är ondskefullt och falskt.
Det här hoppet är det.
Det kommer krossa det som finns kvar.
Det kommer krossa mig.
För jag vet innerst inne att det jag hoppas på inte kommer hända.

Samtidigt är hoppet det enda som får mig att fortsätta utan rakblad, alkohol och tabletter.
Det enda som får mig att se att framtiden inte är helt värdelös.
Snart kommer min syster att flytta. Snart kommer känslan av tomhet på nytt igen.
Det enda man kan göra i den situationen är att stålfästa sig, nagla fast sin kropp i marken och blunda för det.
Förnekelse är trygghet nu.
Det kommer låta annorlunda om två veckor.

Pappret möts av pennan, pennan spyr ut ord.
Orden är bittra.
Handen krampar men orden tar inte slut.

Mirakel

Who is left that writes these days?

Tröga tankar skvalpar runt i mitt huvud idag.
Är i någon slags dimma av okej.
Det känns neutralt idag.
Inget är fantastiskt och inget är hemskt.
Det bara är och timmarna smyger iväg.
Håret blev svart.
Kattklorna blev klippta och fågeln blev ompysslad.
Fick besök av världens finaste familj.
Kände mig mindre värdelös och patetisk.

PJ Harvey är ensam på spellistan den här veckan och det känns bra.
Hennes ord är bekanta.

Det hände så mycket igår. Vi fick höra minkarna skrika, känna lukten av förruttnelse och se deras ansikten tryckta mot gallret.
Allt blev mer verkligt.
Bråk över sms och onda ord.
För lite sömn.
För mycket mänsklig kontakt.
För mycket på en dag.

Är trött på att analysera och tänka ut scenarion.
Måste sluta planera saker som inte kommer hända.
Måste sluta tro på saker,
för mitt egna välmående.


Mirakel