Sömnen kom inte till mig inatt.
Det finns en rädsla för sömnen som håller mig vaken.
Rädsla för att samma dröm jag haft i två veckors tid ska komma och störa.
Två veckor av drömmar som spelar ut ett romantiskt jävla skådespel.
I drömmen vill du alltid tillbaka, i drömmen saknar du mig och jag vill att det ska vara sant.
Viljan att få tillbaka någon slags trygghet i mitt liv är otroligt stark.
Viljan att få vara hans är otroligt stark.
När jag tänker på kärlek så ser jag honom.
Ingen annan. Mår illa av tanken på någon annan än honom.
Vilket är otroligt frustrerande och det plågar.
Hjärtat ligger i något hörn någonstans inuti och skakar.
För rädslan över att han aldrig kommer tillbaka är så stark.
Den rädslan paralyserar och försvinner aldrig.
Är jag utbytbar? Är det så lätt att glömma mig?
Om han kan, så borde det vara otroligt lätt.
Jag kanske inte lämnar något avtryck i människor överhuvudtaget.
Varför skulle han annars kunna lämna mig tre gånger?
Det måste vara lätt.
Orättvisor.
Han mår bra. Och jag mår skit.
Han dumpade mig, mår bra efteråt medans jag mår skit.
Vart är rättvisan i det?
Och han saknar alla runt omkring.
Det känns lite som att bli vald sist i lagsporter på högstadiet igen.
Hur kunde jag vara så viktig för honom? Hur kunde allt vara så intensivt när det bara försvinner på en vecka?
Hur gör du för att inte sakna mig? Jag behöver verkligen veta.
För du är fortfarande det enda jag tänker på.
Jag vill kunna skära ut allt som du har klibbat fast vid inom mig och bara kasta bort det.
Jag är hellre än robot än ett skal som släpas omkring medan världen omkring bara snurrar fortare och fortare.
Längtar efter att få komma bort från det här.
Det kryper i skinnet.
Alla små maskar som gnager på hjärnan måste bort.
