Tårarna tar aldrig slut.
Dom tar aldrig slut.
Jag är en evighetsmaskin.
Förlorade en bästa vän. Och snart försvinner den andra.
Hjärtat kommer vara splittrat och utdelat till olika platser i världen.
Det går inte att beskriva med ord.
Jag vill inte att allt ska förändras. Jag trivdes ju så bra med hur det var.
Förändringarna skulle vara tryggare om det inte betydde att förlora delar av hjärtat.
Den där stenen mitt i skogen ser hemskt inbjudande ut.
Vill lägga mig där tills allting är säkert igen.
Gå i ide för vinterhalvåret.
Är trött på att inte kunna bli tröstad.
Tror inte att något kan laga det som gick sönder längre.
Sprickorna blir bara större och större.
Och känslorna rinner ut ur gapen.
En sörja av ord och tankar som bara samlas där på golvet. Sjunker in i parketten och finns alltid som en påminnelse.
Det är liksom ett moln runt huvudet. Ett moln av illamående som dödar viljan att överleva.
