Den kommer inifrån.
Kärnan har frusit till is.
Det har gått 748 timmar.
Och det känns inte ett jävla dugg bättre.
Det blir bara svårare och svårare.
Mer saknad för var dag som går.
Hela min kropp skakar av saknad.
Skakar så mycket att jag inte alltid klarar av att stå upp.
Det har blivit sådär att musiken inte får sluta. Om det blir tyst så kommer jag att avlida.
Då kommer världen verkligen gå under på riktigt.
Sitter och skakar av kölden som sprider sig i kroppen.
Skelettet är inte skelett längre, det är istappar.
Blodet är inte blod längre, det är aska.
Tankarna är inte vackra längre, det är avfall.
Jag sjunger inte sånger längre, det är tysta skrik som lämnar läpparna.
