Motpoler.
Exakta motsatser som går hand i hand.
Om du i denna stund är lugn, stabil och säker.
Så är du i nästa stund förvirrad, trasig och hysterisk.
Det här är vardagen just nu.
Det är en chansning när man öppnar ögonen på morgonen.
Kommer dagen vara lång, fylld med tårar och tomma önskningar?
Eller kommer den vara säker, självklar och stadig?
Man kan alltid spåra sina problem längre bak i tiden.
Man är inte född på ett sätt och man är alltid kapabel till att ändra sitt beteende.
Men det är så svårt.
Det är så svårt när man har vant sig vid att vara rädd för andra människor.
Rädd för vad andra människor skulle kunna göra om dom kom tillräckligt nära.
Rädd för att svika människor.
Rädd för att svika sig själv.
Rädd för att bli sviken.
Men att svika människor innan du hinner bli sviken är inte svaret på problemet.
Då överkommer man inte rädslan.
Då accepterar man den och låter rädslan styra alla sina handlingar.
Jag vet vad jag kan. Jag vet vad jag inte kan.
Men jag är stolt över mig själv även om jag har svaga sidor.
Jag är stolt över mig själv som vågar fortsätta älska när jag blir behandlad som skit.
För kärlek är det enda sättet jag kan bemöta rädslor på.
Jag är inte rädd för spindlar längre.
Det jag är rädd för på riktigt går inte att ta i. Går inte att hindra från att komma innanför skalet.
Den psykiska rädslan jag alltid har kvar är att jag kommer vara självutplånande.
Det jag är rädd för är att tappa kontrollen över mig själv och min omgivning.
Jag är rädd för är att andra människor ska ge upp.
Människor som förtjänar att må bra.
Människor som förtjänar att inse sitt värde.
Människor som förtjänar bättre än självhat och rädsla.
Och nu tycker jag att kärleken borde övervinna alla orättvisor.
För livet ska vara vackert och inte misär.
Kärleken borde sugas upp i varje por på era kroppar och sprida trygghet i era hjärtan.
Ovissheten borde bli upplyst.
Osäkerheten borde krossas.
Självhatet ska ner till det mörka hålet det kom från.
Kärleken ska överleva allt, kärleken och tryggheten ska ta över.
Känner mig som pandoras ask. Hoppet är det enda som finns kvar.
Hoppet ruvar på mitt hjärta med sin varma fjäderklädda kropp.
Och jag vet att det kommer vara värt det i slutändan.
Allt hemskt kan inte hända utan en motpol av vackra händelser och känslor.
Och de vackra sakerna är kanske precis runt hörnet.
