Tänk. Tänk. Tänktänktänktänktänktänktänk.
Blodet pulserar. Det hörs. Pulsen ringer i öronen.
Tänk. Tänk. Tänk.
Cigaretterna tar över varandras skift.
Plocka upp paketet. Ta ut en cigarett. Sätt cigaretten mellan läpparna. Tänd cigaretten. Sug ner röken i lungorna. 5 minuter. 4 minuter. 3 minuter. Fimpa.
Repeat process.
Nikotinet susar omkring. Blodet pumpar snabbare.
Allting luktar rök. Koftan luktar använd.
Men orkar man göra något åt saken? Nej, inte direkt.
Det ekar. Ekar i kroppen. Ekar i huvudet. Ekar i tomrummet som kryper närmare och närmare inpå.
Fingrarna vibrerar. Kylan biter till i huden samtidigt som svetten rinner i pannan.
Vad ska man göra?
Det finns inget man kan göra.
Du är så nära men ändå en jävla livstid bort.
Vart finns tryggheten? Den finns någonstans i dåtiden. Där ligger den och lurar. Hånler och skrattar åt mig.
Fyfan. Hur jävla patetisk kan man bli.
Längtan efter rakblad, ben som sticker ut ur huden, benzodimma och ett konstant illamående är stark.
Men jag gör inget åt saken. För flickan får inte backa, hon får inte falla isär som hon förväntas göra, hon får inte glömma.
Hon måste leva. Och plågas. Konstant påminnas om alla misslyckanden.
Hon måste vada omkring i skiten och ta sig igenom det. För henne är det inte synd om.
Vi måste visa hänsyn till den andra parten. Konstant.
Han är skör. Han behöver höra trygga lögner för att inte falla isär.
Han behöver bli klappad på axeln.
Hon får drunkna i sanningen.
Hon får leva med misstagen och konsekvenserna.
Let her take the fucking blows.
