Cigarett efter cigarett efter cigarett.
Nikotinet susar runt i blodet. Pumpas snabbt, snabbt ut i fingertopparna och får huvudet att snurra tusen gånger fortare.
Jag vet inte vart jag ska göra av alla känslor. All saknad. Alla patetiska ryck jag får. Kan inte koncentrera mig. Kan inte styra över impulserna. Och ingen vet inte vart dom är påväg.
Det är så otroligt svårt att hänga med i svängarna, både mina och dina.
Kan förstå att människor tvivlade. Känner mig hånad. Hånad av misslyckandet.
Även om det inte var mitt fel. Det var du. Precis som dom andra gångerna.
Hur klarar du av det? Hur klarar du av att såra någon så djupt? Någon du älskar så mycket.
Det finns inte i min värld att göra så mot någon.
Någon man älskar ska man ta hand om. Man ska inte slänga bort människorna som står en närmast.
Det gör man bara inte.
Jag saknar att somna bredvid någon. Att se fram emot att träffas igen, för det innebar kyssar, långa-slut-på-syre-kramar och vackra ord för öronen. Ord som etsades fast i varenda nerv i kroppen. Ord som fick mig att rysa av kärlek.
Jag saknar smsen. Att höra att jag är viktig för dig. Att jag är vacker, snäll och stark.
Ingenting betyder någonting längre. Dina ord är dom som fastnar nu.
Elaka ord. Bittra meningar.
Jag saknar att vara så säker. Saknar att veta att jag är en vettig människa.
För det är jag inte nu. Jag är samma Malin fast med minimalt självförtroende. Att veta om att du är den som kan trösta hjälper inte mig.
För du kommer inte göra det.
Du sitter i ditt egna helvete just nu. Du är bara bättre på att dölja det för mig.
Jag kan inte sånt. Jag behöver spy ut mina olyckliga ord på alla som finns i min närhet.
Jag behöver spy ut dom på dig.
Jag behöver gråta mot ditt bröst och låta tårarna fläcka din tröja.
Jag SAKNAR dig.
Så fruktansvärt mycket. Det känns i hela kroppen och det får mig att skaka.
Halva jag är borta. Ena halvan har ryckts loss. Och jag tror inte att det kommer växa tillbaka något nytt.
Jag haltar runt med kärlek i bagaget. Det är tungt och jag vet inte hur mycket längre jag orkar.
Det är avskyvärt att känna såhär. Känslan är konstant, det har varit likadant i över en vecka.
Tomheten sprider ut sig. Den klibbar fast i allt fingrarna rör. Ingenting distraherar. Ingenting får tyst på tankarna.
Snart bryter jag ihop på riktigt. För känslorna kallnar inte och det är så otroligt frustrerande att vara kär i någon som inte kan ge mig något tillbaka nu.
Jag är trött på att försvara dig när jag pratar med vänner. Dom känner inte dig.
Dom förstår inte varför jag hela tiden vill tillbaka.
Men det vill jag.
Har så många drömmar just nu. Och alla inkluderar dig.
