Kan. inte. sluta. analysera.
Mitt beteende. Hans beteende. Människor på stans beteende.
Allt är stökigt i huvudet, med känslor. Och det känns tomt utan Vera.
Det är mindre kvitter än vad det brukar vara.
Ingen busig fågelflicka som kommer och nafsar i fingrarna vid buren.
Det ekar i hjärtat nu.
Men tårarna är slut. Bara tomheten finns kvar.
Det finns några enstaka människor som förstår hur ont det gör.
Hon var inte bara ett husdjur och ett ansvar.
Hon växte upp med mig. Hon var med mig sedan hon var liten.
Hon var familj.
Men människor sopar det bara under mattkanten. Som att det inte finns en rätt till att gå sönder när "ett husdjur" dör.
Ni förstår inte.
Har gått till hennes grav och pratat med henne.
Det kommer inga svar från under jorden, löv och maskar.
Men det är viktigt ändå.
En annan sak som är svår är att han går igenom sorgen med. Samtidigt men helt parallellt från min. Och jag kan inte trösta. Det finns inget att göra åt det.
Allt jag vill göra är att hålla händerna. Era händer. Och gå igenom det svåra.
Om det där med saknad bara inte var så svårt.
Bara om det där med saknad inte var så tradigt.
Jag undrar hur sorg fungerar.
För sorgen efter farmor är kvar. Ofta lika stark som då.
Önskar att jag kunde prata med henne om saker som är jobbiga.
Men det finns ingen möjlighet till det nu.
Och sorgen efter Vera är fortfarande ett stort öppet sår som läcker och droppar över marken när jag går.
Så många önskningar.
Nu är det bara att vänta.
Men det är det jag vill göra minst.
Önskar att tålamodet kunde fästa lite lättare.
