Det ligger pusselbitar på marken.
Med blicken fäst mot asfalten kan man hitta de märkligaste sakerna.
Jag kryper in i mig själv.
Pusselbitarna betyder något. Men vem vet vad?
Vem har svaren? Vem håller min mirakulösa räddning?
Jag vantrivs i ovissheten.
Jag vantrivs med mina egna rädslor.
Många av dom har ju redan hänt.
Och dom var hemskare än jag förväntade mig.
Hur kommer man tillbaka när man ständigt bryts ner och strösslas över marken som små pusselbitar?
Varför kommer det människor in i livet som bara är till för att bryta ner allt man har byggt upp?
