Top notch

F60.3 - emotinonellt instabil personlighetsstörning

Sånt är alltid kul att höra. När läkarna har hittat något som stämmer lite för bra.
Jag visste att jag skulle få höra det förr eller senare.
Jag har varit medveten om att "kriterierna" är fyllda för min del.
Men det gör fortfarande ont. Det är fortfarande skrämmande att höra.
Jag vill inte att det ska stämma in på mig.
Jag vill inte att jag ska ha svårt för närhet, problem med självdestruktivitet och impulskontroll.
Men jag har det.

Samtidigt som min kropp är ett skal fyllt av kärlek för människor omkring mig.
Människor som rört vid mitt hjärta. Så är det och har varit länge, något som skrämmer mig.
Om man låter människor komma nära så blir man sårad. Det verkar vara det livet går ut på.
Att bli så trasig som möjligt, sparka, spotta och klösa sin väg tillbaka till stabilitet bara för att halka ner igen.
Hur håller man fast vid säkerheten när säkerheten flyter omkring som en dimma. Något som man inte kan fatta tag vid och hålla fast.

Varför måste hjärtat göra så ont när det bara vill andra väl?
Varför måste mitt hjärta vara så förrädiskt?

En samling ord. En mening. En förkortning. En sammanfattning.
Som jag var väl medveten om men som gjorde så ont att höra.
Jag är så trött på att ständigt få informationen genom andra.
Aldrig från den direkta källan.

Hur gör jag nu?
Hur kan jag överleva om min kropp sänker mig.
Stenar i fickorna men jag vill upp till ytan.
Det är bara så tungt, så jag sjunker till botten igen. Och igen. Och igen.

Jag vill bara få älska, känna att jag gör någon skillnad.
Men jag får ingen chans.