Om natten.

Kommer vara den första snöflingan på din nästipp igen.
Kommer vara ljusen som speglas på vattnet om natten.
Kommer vara färgen i den grå massan.
Jag ska vara allt det igen.
Det lovar jag.
Mina insikter kommer sällan men hårt.
Smäller till mig i ansiktet så att jag vaknar på riktigt.

Livet är inte en mardröm, för jag hittar alltid tillbaka till medvetandet.
Mardrömmen är bara verklighet i perioder.
Men när man har så fantastiska människor omkring sig så kan man inte låta bli att vilja vara miraklet.
Jag vill inte vara något annat än ett mirakel i era ögon.
Inte någon jävla blodigel som suger energi och kärlek för att sedan trilla av när jag är mätt.
Jag tänker alltid vara med er. Hålla era händer som ni håller min.
Krama ur det hemska, gråa skräpet ur era hjärtan.
Jag måste göra det.
Vad kommer jag annars ha att vara stolt över i slutändan?
Jag ska bli bra igen.
Jag måste bli bra igen.
För min skull och er.
Och det kan jag.

När staden är sover är den som vackrast. Det är lugnande att se en sovande stad.
Det är tyst och ljusen glittrar så intensivt att hjärtat inte kan låta bli att hoppa till.
Jag ska vara som Björks lyckoskrik.
Jag ska vara modig och stark.
Lejonhona, rådjurssjäl.

Kommer leva upp till era ord. Jag har ju varit där förr, kan komma dit igen.
Inget mer panikartat trams. Inga mer destruktiva ord som lägger sig som täcken över er.
Människor som inte ens känner mig vet att jag kan klara det.
Varför ska inte jag kunna göra det då?
Sjöng hela vägen hem, frös inte ett enda dugg för första gången på veckor, skakade inte ens lite.
Var bara trygg med mitt egna sällskap.
Och blickade ut mot den sovande stadens spegelbild.
Nu var du bara min. I några sekunder.
Men fortfarande bara min.

Ni ska aldrig igen tro att jag tänker hoppa och lämna er.
Aldrig igen.