JagsaknardigJagsaknardigJagsaknardigJagsaknardigJagsaknardigJagsaknardigJagsaknardig.
Sömnen kommer inte.
Tankarna är för många, för snabba, för fulla av hopp.
Onödigt hopp. Hopp som borde dö.
Det känns lite sorgligt att jag inte ens vill hoppas nu.
Hoppet är vackert. Vackert, men det förråder oss i slutändan.
Det är ondskefullt och falskt.
Det här hoppet är det.
Det kommer krossa det som finns kvar.
Det kommer krossa mig.
För jag vet innerst inne att det jag hoppas på inte kommer hända.
Samtidigt är hoppet det enda som får mig att fortsätta utan rakblad, alkohol och tabletter.
Det enda som får mig att se att framtiden inte är helt värdelös.
Snart kommer min syster att flytta. Snart kommer känslan av tomhet på nytt igen.
Det enda man kan göra i den situationen är att stålfästa sig, nagla fast sin kropp i marken och blunda för det.
Förnekelse är trygghet nu.
Det kommer låta annorlunda om två veckor.
Pappret möts av pennan, pennan spyr ut ord.
Orden är bittra.
Handen krampar men orden tar inte slut.
Mirakel
