Passar på att skriva något positivt.

Ja, passar på nu.
Innan det går över.
Sitter i lägenheten och sjunger med i yyy's högt.
Kedjeröker på ett bra sätt och känner ett skönt lugn.
Just nu, känns livet ganska okej.
Så länge musiken inte stannar.

Kall.

Den kommer inifrån.
Kärnan har frusit till is.
Det har gått 748 timmar.
Och det känns inte ett jävla dugg bättre.
Det blir bara svårare och svårare.
Mer saknad för var dag som går.
Hela min kropp skakar av saknad.
Skakar så mycket att jag inte alltid klarar av att stå upp.

Det har blivit sådär att musiken inte får sluta. Om det blir tyst så kommer jag att avlida.
Då kommer världen verkligen gå under på riktigt.

Sitter och skakar av kölden som sprider sig i kroppen.
Skelettet är inte skelett längre, det är istappar.
Blodet är inte blod längre, det är aska.
Tankarna är inte vackra längre, det är avfall.
Jag sjunger inte sånger längre, det är tysta skrik som lämnar läpparna.

Det går inte att beskriva med ord längre.

Tårarna tar aldrig slut.
Dom tar aldrig slut.
Jag är en evighetsmaskin.
Förlorade en bästa vän. Och snart försvinner den andra.
Hjärtat kommer vara splittrat och utdelat till olika platser i världen.
Det går inte att beskriva med ord.
Jag vill inte att allt ska förändras. Jag trivdes ju så bra med hur det var.
Förändringarna skulle vara tryggare om det inte betydde att förlora delar av hjärtat.
Den där stenen mitt i skogen ser hemskt inbjudande ut.
Vill lägga mig där tills allting är säkert igen.
Gå i ide för vinterhalvåret.

Är trött på att inte kunna bli tröstad.
Tror inte att något kan laga det som gick sönder längre.
Sprickorna blir bara större och större.
Och känslorna rinner ut ur gapen.
En sörja av ord och tankar som bara samlas där på golvet. Sjunker in i parketten och finns alltid som en påminnelse.
Det är liksom ett moln runt huvudet. Ett moln av illamående som dödar viljan att överleva.

Lobotomi

Sömnen kom inte till mig inatt.
Det finns en rädsla för sömnen som håller mig vaken.
Rädsla för att samma dröm jag haft i två veckors tid ska komma och störa.
Två veckor av drömmar som spelar ut ett romantiskt jävla skådespel.
I drömmen vill du alltid tillbaka, i drömmen saknar du mig och jag vill att det ska vara sant.
Viljan att få tillbaka någon slags trygghet i mitt liv är otroligt stark.
Viljan att få vara hans är otroligt stark.
När jag tänker på kärlek så ser jag honom.
Ingen annan. Mår illa av tanken på någon annan än honom.
Vilket är otroligt frustrerande och det plågar.
Hjärtat ligger i något hörn någonstans inuti och skakar.
För rädslan över att han aldrig kommer tillbaka är så stark.
Den rädslan paralyserar och försvinner aldrig.

Är jag utbytbar? Är det så lätt att glömma mig?
Om han kan, så borde det vara otroligt lätt.
Jag kanske inte lämnar något avtryck i människor överhuvudtaget.
Varför skulle han annars kunna lämna mig tre gånger?
Det måste vara lätt.

Orättvisor.
Han mår bra. Och jag mår skit.
Han dumpade mig, mår bra efteråt medans jag mår skit.
Vart är rättvisan i det?
Och han saknar alla runt omkring.
Det känns lite som att bli vald sist i lagsporter på högstadiet igen.
Hur kunde jag vara så viktig för honom? Hur kunde allt vara så intensivt när det bara försvinner på en vecka?
Hur gör du för att inte sakna mig? Jag behöver verkligen veta.
För du är fortfarande det enda jag tänker på.
Jag vill kunna skära ut allt som du har klibbat fast vid inom mig och bara kasta bort det.
Jag är hellre än robot än ett skal som släpas omkring medan världen omkring bara snurrar fortare och fortare.

Längtar efter att få komma bort från det här.
Det kryper i skinnet.
Alla små maskar som gnager på hjärnan måste bort.

fuck martha stewart.

Tänk. Tänk. Tänktänktänktänktänktänktänk.
Blodet pulserar. Det hörs. Pulsen ringer i öronen.
Tänk. Tänk. Tänk.
Cigaretterna tar över varandras skift.
Plocka upp paketet. Ta ut en cigarett. Sätt cigaretten mellan läpparna. Tänd cigaretten. Sug ner röken i lungorna. 5 minuter. 4 minuter. 3 minuter. Fimpa.
Repeat process.
Nikotinet susar omkring. Blodet pumpar snabbare.
Allting luktar rök. Koftan luktar använd.
Men orkar man göra något åt saken? Nej, inte direkt.
Det ekar. Ekar i kroppen. Ekar i huvudet. Ekar i tomrummet som kryper närmare och närmare inpå.
Fingrarna vibrerar. Kylan biter till i huden samtidigt som svetten rinner i pannan.
Vad ska man göra?
Det finns inget man kan göra.
Du är så nära men ändå en jävla livstid bort.
Vart finns tryggheten? Den finns någonstans i dåtiden. Där ligger den och lurar. Hånler och skrattar åt mig.
Fyfan. Hur jävla patetisk kan man bli.
Längtan efter rakblad, ben som sticker ut ur huden, benzodimma och ett konstant illamående är stark.
Men jag gör inget åt saken. För flickan får inte backa, hon får inte falla isär som hon förväntas göra, hon får inte glömma.
Hon måste leva. Och plågas. Konstant påminnas om alla misslyckanden.
Hon måste vada omkring i skiten och ta sig igenom det. För henne är det inte synd om.
Vi måste visa hänsyn till den andra parten. Konstant.
Han är skör. Han behöver höra trygga lögner för att inte falla isär.
Han behöver bli klappad på axeln.
Hon får drunkna i sanningen.
Hon får leva med misstagen och konsekvenserna.
Let her take the fucking blows.

how does anybody learn?

Kan. inte. sluta. analysera.
Mitt beteende. Hans beteende. Människor på stans beteende.

Allt är stökigt i huvudet, med känslor. Och det känns tomt utan Vera.
Det är mindre kvitter än vad det brukar vara.
Ingen busig fågelflicka som kommer och nafsar i fingrarna vid buren.
Det ekar i hjärtat nu.
Men tårarna är slut. Bara tomheten finns kvar.
Det finns några enstaka människor som förstår hur ont det gör.
Hon var inte bara ett husdjur och ett ansvar.
Hon växte upp med mig. Hon var med mig sedan hon var liten.
Hon var familj.

Men människor sopar det bara under mattkanten. Som att det inte finns en rätt till att gå sönder när "ett husdjur" dör.
Ni förstår inte.
Har gått till hennes grav och pratat med henne.
Det kommer inga svar från under jorden, löv och maskar.
Men det är viktigt ändå.

En annan sak som är svår är att han går igenom sorgen med. Samtidigt men helt parallellt från min. Och jag kan inte trösta. Det finns inget att göra åt det.
Allt jag vill göra är att hålla händerna. Era händer. Och gå igenom det svåra.
Om det där med saknad bara inte var så svårt.
Bara om det där med saknad inte var så tradigt.

Jag undrar hur sorg fungerar.
För sorgen efter farmor är kvar. Ofta lika stark som då.
Önskar att jag kunde prata med henne om saker som är jobbiga.
Men det finns ingen möjlighet till det nu.
Och sorgen efter Vera är fortfarande ett stort öppet sår som läcker och droppar över marken när jag går.

Så många önskningar.
Nu är det bara att vänta.
Men det är det jag vill göra minst.
Önskar att tålamodet kunde fästa lite lättare.

Ingenting är magiskt

Cigarett efter cigarett efter cigarett.
Nikotinet susar runt i blodet. Pumpas snabbt, snabbt ut i fingertopparna och får huvudet att snurra tusen gånger fortare.

Jag vet inte vart jag ska göra av alla känslor. All saknad. Alla patetiska ryck jag får. Kan inte koncentrera mig. Kan inte styra över impulserna. Och ingen vet inte vart dom är påväg.
Det är så otroligt svårt att hänga med i svängarna, både mina och dina.
Kan förstå att människor tvivlade. Känner mig hånad. Hånad av misslyckandet.
Även om det inte var mitt fel. Det var du. Precis som dom andra gångerna.
Hur klarar du av det? Hur klarar du av att såra någon så djupt? Någon du älskar så mycket.
Det finns inte i min värld att göra så mot någon.
Någon man älskar ska man ta hand om. Man ska inte slänga bort människorna som står en närmast.
Det gör man bara inte.

Jag saknar att somna bredvid någon. Att se fram emot att träffas igen, för det innebar kyssar, långa-slut-på-syre-kramar och vackra ord för öronen. Ord som etsades fast i varenda nerv i kroppen. Ord som fick mig att rysa av kärlek.
Jag saknar smsen. Att höra att jag är viktig för dig. Att jag är vacker, snäll och stark.
Ingenting betyder någonting längre. Dina ord är dom som fastnar nu.
Elaka ord. Bittra meningar.
Jag saknar att vara så säker. Saknar att veta att jag är en vettig människa.
För det är jag inte nu. Jag är samma Malin fast med minimalt självförtroende. Att veta om att du är den som kan trösta hjälper inte mig.
För du kommer inte göra det.

Du sitter i ditt egna helvete just nu. Du är bara bättre på att dölja det för mig.
Jag kan inte sånt. Jag behöver spy ut mina olyckliga ord på alla som finns i min närhet.
Jag behöver spy ut dom på dig.
Jag behöver gråta mot ditt bröst och låta tårarna fläcka din tröja.

Jag SAKNAR dig.
Så fruktansvärt mycket. Det känns i hela kroppen och det får mig att skaka.
Halva jag är borta. Ena halvan har ryckts loss. Och jag tror inte att det kommer växa tillbaka något nytt.
Jag haltar runt med kärlek i bagaget. Det är tungt och jag vet inte hur mycket längre jag orkar.

Det är avskyvärt att känna såhär. Känslan är konstant, det har varit likadant i över en vecka.
Tomheten sprider ut sig. Den klibbar fast i allt fingrarna rör. Ingenting distraherar. Ingenting får tyst på tankarna.

Snart bryter jag ihop på riktigt. För känslorna kallnar inte och det är så otroligt frustrerande att vara kär i någon som inte kan ge mig något tillbaka nu.
Jag är trött på att försvara dig när jag pratar med vänner. Dom känner inte dig.
Dom förstår inte varför jag hela tiden vill tillbaka.
Men det vill jag.
Har så många drömmar just nu. Och alla inkluderar dig.

Sömnlöshet.

JagsaknardigJagsaknardigJagsaknardigJagsaknardigJagsaknardigJagsaknardigJagsaknardig.

Sömnen kommer inte.
Tankarna är för många, för snabba, för fulla av hopp.
Onödigt hopp. Hopp som borde dö.

Det känns lite sorgligt att jag inte ens vill hoppas nu.
Hoppet är vackert. Vackert, men det förråder oss i slutändan.
Det är ondskefullt och falskt.
Det här hoppet är det.
Det kommer krossa det som finns kvar.
Det kommer krossa mig.
För jag vet innerst inne att det jag hoppas på inte kommer hända.

Samtidigt är hoppet det enda som får mig att fortsätta utan rakblad, alkohol och tabletter.
Det enda som får mig att se att framtiden inte är helt värdelös.
Snart kommer min syster att flytta. Snart kommer känslan av tomhet på nytt igen.
Det enda man kan göra i den situationen är att stålfästa sig, nagla fast sin kropp i marken och blunda för det.
Förnekelse är trygghet nu.
Det kommer låta annorlunda om två veckor.

Pappret möts av pennan, pennan spyr ut ord.
Orden är bittra.
Handen krampar men orden tar inte slut.

Mirakel

Who is left that writes these days?

Tröga tankar skvalpar runt i mitt huvud idag.
Är i någon slags dimma av okej.
Det känns neutralt idag.
Inget är fantastiskt och inget är hemskt.
Det bara är och timmarna smyger iväg.
Håret blev svart.
Kattklorna blev klippta och fågeln blev ompysslad.
Fick besök av världens finaste familj.
Kände mig mindre värdelös och patetisk.

PJ Harvey är ensam på spellistan den här veckan och det känns bra.
Hennes ord är bekanta.

Det hände så mycket igår. Vi fick höra minkarna skrika, känna lukten av förruttnelse och se deras ansikten tryckta mot gallret.
Allt blev mer verkligt.
Bråk över sms och onda ord.
För lite sömn.
För mycket mänsklig kontakt.
För mycket på en dag.

Är trött på att analysera och tänka ut scenarion.
Måste sluta planera saker som inte kommer hända.
Måste sluta tro på saker,
för mitt egna välmående.


Mirakel