Huden börjar kännas för trång igen.
Jag ryms inte i mitt skal.
Skinn som tänjs ut över en skör form.
En skelettflicka som har tappat aptiten och livskraften för många gånger.
En kropp som sakta tynar bort när benen tränger fram under det allt för tunna skyddet.
Har tappat kontrollen över mitt liv, precis som varje vinter.
Mår bara bra när jag är med mina hjärtan, ensamheten är som ett vakuum.
Trivs inte i mitt egna sällskap.
Det som gör mig levande är vackra honungsord & discopulversmanier.
Läser era ord för att påminna mig själv om mitt värde.
Tränar på att trösta mig själv om nätterna, för att inte bryta ihop.
För att skinnet inte ska börja krackelera och falla isär.
För att det möjligen ska finnas något kvar utav mig när ovädret slutar kaosdansa med tankarna.
Det känns lite som att sitta fast i en sekvens som spelar om och om igen på insidan av ögonlocken.
Där jag bryter ihop.
Den upprepas och jag når aldrig slutet, en oändlighet av trasiga reflektioner av ett ansikte.
Sorgsna ögon, ihåliga skrik, ett utmärglat ansikte, en trasig, sliten själ och ett självförtroende som är frånvarande.
Den ledsamma skepnad som reflektionen visar är jag och jag skäms.
Vart är Miraklet ni talar om? Vart är den sammetslena rådjursskepnaden?
Febrilt sökande utan resultat.
Kan inte relatera till den bild ni målat upp, den stämmer inte överens med vad jag ser alls.
Det finns inget genuint vackert eller starkt i flickan framför mig.
Hjälp, snälla.
Jag orkar inte trösta mig själv igen.
Och det skrämmer mig.
