Upp. Ner. Uppåt. Längre ner. Halvvägs tillbaka. Botten.
Borderline personlighetsstörning är det värsta som har hänt mig.
Ur mina ögon är världen långsam, suddig i kanterna & påträngande.
Plågsamt långsamma dagar. Antalet cigaretter som konsumeras räknas inte längre.
Andas rök, olja istället för blod.
Har bytts ut mot en maskin. Det finns oftast inget mänskligt kvar i mig.
Går bara omkring i skiten. Inget händer, inga filmiska scener spelas upp framför mig, ingen magi.
Försöker istället vara så gränslös jag kan, driver mig själv till att springa förbi gränser jag satt upp för att skydda.
Vet inte längre vad för slags käftsmäll som krävs för att väcka mig ur dvalan. Hur jag ska få tillbaka kontrollen över mitt liv.
Det är monstret som kör nu. Självdestruktiviteten som styr.
Det som driver mig är det ständiga sökandet efter känslor.
Jag vill bara känna något, vad som helst förutom det här
