Kan inte känna längre.
Inga av de viktiga känslorna når fram genom det trögflytande skyddet kring min kropp.
Kärlek når inte fram. Kärleken är motvillig och sätter sig på tvären. Som en trotsig 3-åring.
De mörka månaderna tränger in i alla vrår och etsar sig fast i kanten av synfältet.
Allt blir suddigt och ingenting spelar längre roll.
Inte utan hjärtebitar. Jag är inte hel, inte ens halvfull.
Går runt som ett tomt skal och endast hoppet ligger kvar.
Pandoras ask.
Hoppet har lagt sig för att vila i bröstet men blir ofta överröstad av onda tankar.
Onda tankar frostade med vassa föremål, tabletter & alkohol. Precis som förr.
Man kommer inte undan någonsin.
Jag vill bara känna något. Någonting förutom apati och frustration.
Vill att det ska vara som den natten igen. Så desperat, kärleksfullt och perfekt i misären.
Vi är åtminstone trasiga tillsammans då.
Det är bättre så. Eller sämre. Jag minns inte längre vad jag föredrar.
Det blir så kallt längst in i kroppen. Ensamhet och tristess tär på mig.
Allt jag behöver göra är att vänta. Men det är precis det jag inte orkar längre.
Har spenderat så mycket tid i väntan på att andra ska göra val som påverkar mitt mående.
Det är aldrig jag som styr mitt liv.
Det är du.
Även om jag gör val som från början skulle vara för mig, så vänds det och blir något du vill.
Kontroll.
Du styr.
Det är ditt val som vanligt.
Hur svårt är det att trösta någon.
Snälla ge mig bara ett knä att luta huvudet mot, viska något fint i mitt öra och andas med mig.
För jag klarar inte det här på egen hand.
Jag orkar inte en omgång till.
Kan det aldrig vara helt?
Kommer jag aldrig få känna mig stabil och frisk igen?
Paniken kryper sakta fram i mörkret och stryper långsamt sitt byte.
Vet inte om man skrattar eller gråter när kroppen stretar emot.
Har inte fått en andningspaus på flera veckor.
Behöver bara bli tröstad.
Snälla trösta mig bara.
