Om natten.

Kommer vara den första snöflingan på din nästipp igen.
Kommer vara ljusen som speglas på vattnet om natten.
Kommer vara färgen i den grå massan.
Jag ska vara allt det igen.
Det lovar jag.
Mina insikter kommer sällan men hårt.
Smäller till mig i ansiktet så att jag vaknar på riktigt.

Livet är inte en mardröm, för jag hittar alltid tillbaka till medvetandet.
Mardrömmen är bara verklighet i perioder.
Men när man har så fantastiska människor omkring sig så kan man inte låta bli att vilja vara miraklet.
Jag vill inte vara något annat än ett mirakel i era ögon.
Inte någon jävla blodigel som suger energi och kärlek för att sedan trilla av när jag är mätt.
Jag tänker alltid vara med er. Hålla era händer som ni håller min.
Krama ur det hemska, gråa skräpet ur era hjärtan.
Jag måste göra det.
Vad kommer jag annars ha att vara stolt över i slutändan?
Jag ska bli bra igen.
Jag måste bli bra igen.
För min skull och er.
Och det kan jag.

När staden är sover är den som vackrast. Det är lugnande att se en sovande stad.
Det är tyst och ljusen glittrar så intensivt att hjärtat inte kan låta bli att hoppa till.
Jag ska vara som Björks lyckoskrik.
Jag ska vara modig och stark.
Lejonhona, rådjurssjäl.

Kommer leva upp till era ord. Jag har ju varit där förr, kan komma dit igen.
Inget mer panikartat trams. Inga mer destruktiva ord som lägger sig som täcken över er.
Människor som inte ens känner mig vet att jag kan klara det.
Varför ska inte jag kunna göra det då?
Sjöng hela vägen hem, frös inte ett enda dugg för första gången på veckor, skakade inte ens lite.
Var bara trygg med mitt egna sällskap.
Och blickade ut mot den sovande stadens spegelbild.
Nu var du bara min. I några sekunder.
Men fortfarande bara min.

Ni ska aldrig igen tro att jag tänker hoppa och lämna er.
Aldrig igen.

Top notch

F60.3 - emotinonellt instabil personlighetsstörning

Sånt är alltid kul att höra. När läkarna har hittat något som stämmer lite för bra.
Jag visste att jag skulle få höra det förr eller senare.
Jag har varit medveten om att "kriterierna" är fyllda för min del.
Men det gör fortfarande ont. Det är fortfarande skrämmande att höra.
Jag vill inte att det ska stämma in på mig.
Jag vill inte att jag ska ha svårt för närhet, problem med självdestruktivitet och impulskontroll.
Men jag har det.

Samtidigt som min kropp är ett skal fyllt av kärlek för människor omkring mig.
Människor som rört vid mitt hjärta. Så är det och har varit länge, något som skrämmer mig.
Om man låter människor komma nära så blir man sårad. Det verkar vara det livet går ut på.
Att bli så trasig som möjligt, sparka, spotta och klösa sin väg tillbaka till stabilitet bara för att halka ner igen.
Hur håller man fast vid säkerheten när säkerheten flyter omkring som en dimma. Något som man inte kan fatta tag vid och hålla fast.

Varför måste hjärtat göra så ont när det bara vill andra väl?
Varför måste mitt hjärta vara så förrädiskt?

En samling ord. En mening. En förkortning. En sammanfattning.
Som jag var väl medveten om men som gjorde så ont att höra.
Jag är så trött på att ständigt få informationen genom andra.
Aldrig från den direkta källan.

Hur gör jag nu?
Hur kan jag överleva om min kropp sänker mig.
Stenar i fickorna men jag vill upp till ytan.
Det är bara så tungt, så jag sjunker till botten igen. Och igen. Och igen.

Jag vill bara få älska, känna att jag gör någon skillnad.
Men jag får ingen chans.

Svart galla vs livmoder

Motpoler.
Exakta motsatser som går hand i hand.
Om du i denna stund är lugn, stabil och säker.
Så är du i nästa stund förvirrad, trasig och hysterisk.
Det här är vardagen just nu.
Det är en chansning när man öppnar ögonen på morgonen.
Kommer dagen vara lång, fylld med tårar och tomma önskningar?
Eller kommer den vara säker, självklar och stadig?

Man kan alltid spåra sina problem längre bak i tiden.
Man är inte född på ett sätt och man är alltid kapabel till att ändra sitt beteende.
Men det är så svårt.
Det är så svårt när man har vant sig vid att vara rädd för andra människor.
Rädd för vad andra människor skulle kunna göra om dom kom tillräckligt nära.
Rädd för att svika människor.
Rädd för att svika sig själv.
Rädd för att bli sviken.

Men att svika människor innan du hinner bli sviken är inte svaret på problemet.
Då överkommer man inte rädslan.
Då accepterar man den och låter rädslan styra alla sina handlingar.

Jag vet vad jag kan. Jag vet vad jag inte kan.
Men jag är stolt över mig själv även om jag har svaga sidor.
Jag är stolt över mig själv som vågar fortsätta älska när jag blir behandlad som skit.
För kärlek är det enda sättet jag kan bemöta rädslor på.

Jag är inte rädd för spindlar längre.
Det jag är rädd för på riktigt går inte att ta i. Går inte att hindra från att komma innanför skalet.
Den psykiska rädslan jag alltid har kvar är att jag kommer vara självutplånande.
Det jag är rädd för är att tappa kontrollen över mig själv och min omgivning.
Jag är rädd för är att andra människor ska ge upp.
Människor som förtjänar att må bra.
Människor som förtjänar att inse sitt värde.
Människor som förtjänar bättre än självhat och rädsla.

Och nu tycker jag att kärleken borde övervinna alla orättvisor.
För livet ska vara vackert och inte misär.
Kärleken borde sugas upp i varje por på era kroppar och sprida trygghet i era hjärtan.

Ovissheten borde bli upplyst.
Osäkerheten borde krossas.
Självhatet ska ner till det mörka hålet det kom från.

Kärleken ska överleva allt, kärleken och tryggheten ska ta över.

Känner mig som pandoras ask. Hoppet är det enda som finns kvar.
Hoppet ruvar på mitt hjärta med sin varma fjäderklädda kropp.
Och jag vet att det kommer vara värt det i slutändan.
Allt hemskt kan inte hända utan en motpol av vackra händelser och känslor.
Och de vackra sakerna är kanske precis runt hörnet.

Maybe this time.

Förvirringen släpper inte taget om mig någon gång.
Kan inte tänka på något annat
och jag blir så utmattad.
Sömnen rör aldrig vid mig.
Det blir flera korta retsamma halvsovande timmar.
Blir aldrig utvilad.
Jag längtar efter så fina saker. Saker som aldrig kommer hända igen.
Jag har blivit berövad min chans.

Kommer aldrig få svar på alla frågor.
Kommer aldrig få veta om något av det han sa var sanning.
För inte ens pojken som sa det vet varför.
Jag längtar. Längtar efter ett lättare liv.
Längtar efter att bli behandlad bättre av den som borde behandla mig bäst.
Men som inte är kapabel till det nu.

Jag vill läka såren.
Mina och andras.
Världens sår.
Stå upp för orättvisor.
Spotta orättvisorna i ansiktet.

Det är inte såhär kärleken ska vara.
Det är inte såhär det ska kännas.
För jag vet att det både kan vara vackert och outhärdligt.
Hjärtat är så svekfullt.
Vill alltid ha saker som inte är tillgängliga.

Men förra helgen så andades jag verkligen.
Jag kände hjärtat och det gjorde du med.
Varför måste det alltid vara så att man sårar dom som är viktigast?
Varför sårar man alltid den man älskar?

Man har kraften till att ge människan i fråga all kärlek i världen.
Man har kraften att säga ord och hålla om personen på ett sätt som ingen annan kan.
Men den mörka sidan av allt det fina är att man har kraften att totalt krossa den andra parten.
Man har kraften att förgöra det.

Åh vad jag önskar att det inte vore så. Att det destruktiva skulle ta överhand.
Men det gjorde den.

Och nu ligger vi och dödsrycker på varsin plats.
På grund av olika saker eller på grund av samma orsak, vem vet.

Jag kan vara otroligt ärlig.
Det kan du med.
Men sanningen är inget du vill ha.
Du sårar människor omkring dig.
Men mest av allt sårar du dig själv.

Snälla. Ta bättre hand om ditt hjärta.
Snälla ta bättre hand om mitt hjärta.

Jag står inte ut längre.
Inget rör vid mig längre. Känner mig osynlig.
Kan inte distrahera mig själv när allt som händer bara snuddar vid min kind.

Vem ska laga det du har brutit ned?
För jag kan inte göra det igen.




12 dagar. 12 dagar. 12 dagar.

Pusselbitar

Det ligger pusselbitar på marken.
Med blicken fäst mot asfalten kan man hitta de märkligaste sakerna.
Jag kryper in i mig själv.
Pusselbitarna betyder något. Men vem vet vad?
Vem har svaren? Vem håller min mirakulösa räddning?
Jag vantrivs i ovissheten.
Jag vantrivs med mina egna rädslor.

Många av dom har ju redan hänt.
Och dom var hemskare än jag förväntade mig.
Hur kommer man tillbaka när man ständigt bryts ner och strösslas över marken som små pusselbitar?

Varför kommer det människor in i livet som bara är till för att bryta ner allt man har byggt upp?