.

Att ur bussfönstret se två fåglar hacka sönder en annan fågel.
Med tarmarna på asfalten och blodiga fjädrar i gräset.
En halv kropp.
Kändes som att få en käftsmäll av naturen.
Nu fick du se verkligheten din jävel.

Jag behöver se asfalten flyga förbi under fötterna. Det måste gå snabbt.
Jag behöver slagsmål, jag behöver dans, jag behöver alkohol och nikotin.
Det måste gå fortare. Den här takten passar mig inte alls.

Låt mig bara bita tag i trottoarkanten nu.

Kemisk obalans.

Du är inte speciell, glöm aldrig det.
Du är en i mängden, du betyder ingenting.
Du är bara tillgänglig och det går inte att tycka om dig på riktigt.
Du är inte den man blir kär i, du är inte den som förtrollar alla i din omgivning,
du är inte den man kommer ihåg, du är inte den som lyckas, du är inte den som människor avundas.
Du har inga talanger, inga kunskaper, kan inga trick.
Du är inte intelligent, magisk, vacker eller betydelsefull.
Du är den man släpper taget om, den som blir lämnad.
Du är inte speciell, glöm aldrig det.

Jag känner mig lurad på så mycket och det resulterar endast i starkare självförakt.

Vet du vad jag menar med "pinsam tystnad med sig själv"?
När man är ensam och tystnaden blir som ett vakuum, det pressar ihop kroppen, gör det svårt att andas.
Trivs inte i mitt egna sällskap. Det är då självförtroendet sviktar som mest.
Om man inte trivs i sitt eget sällskap, hur kan någon annan göra det?
Allt är så jobbigt och förvirrande.
Det finns för mycket tankar som snurrar i huvudet.
Vill inte älta all ångest, behöver sluta tänka på jobbiga saker.

BubbL

Ränner omkring, utan några tankar på konsekvenser.
Huvudet snurrar och jag dämpar tankarna med sällskap och musik.
Det bara är just nu.
Varken fantastiskt eller fruktansvärt. Det bara är.
Det känns skönt utan panik, men jag letar fortfarande efter filmiska scener som väntar på att spelas upp för mig.
Väntar på magi och spektakulära känslor.
Väntar på nästa rus.
Men just nu, i denna stund är det faktiskt väldigt skönt.
Lite som en paus från mina vanliga hjärnstormar.
Ser fram emot att dansa omkring i sommar.
Vara uppe sent-sent-tidigt för att titta på soluppgången, känna värme och dricka vin från främlingar tillsammans med mina vänner.
Dansa i strobeljus tillsammans med min bästa Räwräjvare.
Må fantastiskt igen.
Slippa halka omkring på is och frysa i skelettet.
Laga somrig veganmat och äta den på balkongen.
Känna mig nöjd och varm. Skratta mycket.

Ta vara på dom där bubbliga känslorna.

I wanna be adored.

Kan inte känna längre.
Inga av de viktiga känslorna når fram genom det trögflytande skyddet kring min kropp.
Kärlek når inte fram. Kärleken är motvillig och sätter sig på tvären. Som en trotsig 3-åring.
De mörka månaderna tränger in i alla vrår och etsar sig fast i kanten av synfältet.
Allt blir suddigt och ingenting spelar längre roll.
Inte utan hjärtebitar. Jag är inte hel, inte ens halvfull.
Går runt som ett tomt skal och endast hoppet ligger kvar.
Pandoras ask.
Hoppet har lagt sig för att vila i bröstet men blir ofta överröstad av onda tankar.
Onda tankar frostade med vassa föremål, tabletter & alkohol. Precis som förr.
Man kommer inte undan någonsin.
Jag vill bara känna något. Någonting förutom apati och frustration.
Vill att det ska vara som den natten igen. Så desperat, kärleksfullt och perfekt i misären.
Vi är åtminstone trasiga tillsammans då.
Det är bättre så. Eller sämre. Jag minns inte längre vad jag föredrar.
Det blir så kallt längst in i kroppen. Ensamhet och tristess tär på mig.
Allt jag behöver göra är att vänta. Men det är precis det jag inte orkar längre.
Har spenderat så mycket tid i väntan på att andra ska göra val som påverkar mitt mående.
Det är aldrig jag som styr mitt liv.
Det är du.
Även om jag gör val som från början skulle vara för mig, så vänds det och blir något du vill.
Kontroll.
Du styr.
Det är ditt val som vanligt.

Hur svårt är det att trösta någon.
Snälla ge mig bara ett knä att luta huvudet mot, viska något fint i mitt öra och andas med mig.
För jag klarar inte det här på egen hand.
Jag orkar inte en omgång till.
Kan det aldrig vara helt?
Kommer jag aldrig få känna mig stabil och frisk igen?
Paniken kryper sakta fram i mörkret och stryper långsamt sitt byte.
Vet inte om man skrattar eller gråter när kroppen stretar emot.
Har inte fått en andningspaus på flera veckor.
Behöver bara bli tröstad.
Snälla trösta mig bara.

a grip on me so dull it kills

Upp. Ner. Uppåt. Längre ner. Halvvägs tillbaka. Botten.
Borderline personlighetsstörning är det värsta som har hänt mig.
Ur mina ögon är världen långsam, suddig i kanterna & påträngande.
Plågsamt långsamma dagar. Antalet cigaretter som konsumeras räknas inte längre.
Andas rök, olja istället för blod.
Har bytts ut mot en maskin. Det finns oftast inget mänskligt kvar i mig.
Går bara omkring i skiten. Inget händer, inga filmiska scener spelas upp framför mig, ingen magi.
Försöker istället vara så gränslös jag kan, driver mig själv till att springa förbi gränser jag satt upp för att skydda.
Vet inte längre vad för slags käftsmäll som krävs för att väcka mig ur dvalan. Hur jag ska få tillbaka kontrollen över mitt liv.
Det är monstret som kör nu. Självdestruktiviteten som styr.
Det som driver mig är det ständiga sökandet efter känslor.
Jag vill bara känna något, vad som helst förutom det här

Tankegalla

Huden börjar kännas för trång igen.
Jag ryms inte i mitt skal.
Skinn som tänjs ut över en skör form.
En skelettflicka som har tappat aptiten och livskraften för många gånger.
En kropp som sakta tynar bort när benen tränger fram under det allt för tunna skyddet.

Har tappat kontrollen över mitt liv, precis som varje vinter.
Mår bara bra när jag är med mina hjärtan, ensamheten är som ett vakuum.
Trivs inte i mitt egna sällskap.
Det som gör mig levande är vackra honungsord & discopulversmanier.
Läser era ord för att påminna mig själv om mitt värde.
Tränar på att trösta mig själv om nätterna, för att inte bryta ihop.
För att skinnet inte ska börja krackelera och falla isär.
För att det möjligen ska finnas något kvar utav mig när ovädret slutar kaosdansa med tankarna.

Det känns lite som att sitta fast i en sekvens som spelar om och om igen på insidan av ögonlocken.
Där jag bryter ihop.
Den upprepas och jag når aldrig slutet, en oändlighet av trasiga reflektioner av ett ansikte.
Sorgsna ögon, ihåliga skrik, ett utmärglat ansikte, en trasig, sliten själ och ett självförtroende som är frånvarande.
Den ledsamma skepnad som reflektionen visar är jag och jag skäms.
Vart är Miraklet ni talar om? Vart är den sammetslena rådjursskepnaden?
Febrilt sökande utan resultat.
Kan inte relatera till den bild ni målat upp, den stämmer inte överens med vad jag ser alls.
Det finns inget genuint vackert eller starkt i flickan framför mig.


Hjälp, snälla.
Jag orkar inte trösta mig själv igen.
Och det skrämmer mig.